Efter en av mina senaste föreläsningar kom du fram och tackade mig för föreläsningen och beskrev dessutom kort dina tankar och upplevelser under och efter föreläsningen. Jag blir glad och tacksam för sådan snabb och konkret återkoppling. För mig är det en viktig positiv bekräftelse och stark energikick som är så skön att få ibland.
Då omständigheterna direkt efter en föreläsning ofta är lite förvirrande och splittrad blev inte vår pratstund så lång, även om jag gärna hade fortsatt vårt resonemang. Jag samlade ihop mina saker och lämnade konferensanläggningen, men fortfarande fanns dina ord tydligt kvar i minnet. Jag anade också att det fanns mer du ville ha sagt. Men det fanns inte tid eller tillfälle för det. Eller? Jo, kanske… Varför måste jag ha så bråttom?
Jag tar mig ibland inte tillräcklig tid att lyssna och ta del av människors tankar och reflektioner. Det kanske är vissa tillfällen när situationen inte tillåter mig att lyssna och verkligen ta till vara andra människors upplevelser och erfarenheter. Men oftast får jag nog medge att det beror på mig själv och min egen delvis bristande förmåga att stanna upp en liten stund extra. Det behövs inte så väldigt lång stund tror jag, men det kan ge så mycket mer både för mig och för andra.
Det var därför jag blev så glad redan dagen efter när jag fick ditt mail. Det fanns mer att säga, mer att uttrycka och berätta, precis som jag anade. Och nu fick jag möjlighet att ta del av det i alla fall.
Jag blev mycket glad och tacksam över att du tog dig tid och kraft att dela med dig av dina tankar och upplevelser. Genom att göra det har du berikat mitt liv, och jag är övertygad om att fler människor kan ha glädje av att få ta del av vad du skrev.
Därför har jag här nedan, med din tillåtelse, publicerat ditt mail på bloggen. Namn, orter och andra uppgifter som kan kopplas till dig som person är visserligen borttagna, men i övrigt är texten exakt som när jag fick mailet.
Återigen tack för ditt mail och tack för att du medverkar till att fler får ta del av din berättelse!
/Micke
Hej Micke!
Jag hälsade på dig igår efter din föreläsning.
Det fanns mycket jag ville prata med dig om men jag kom inte på var jag ville börja så det fick bli ett tack bara för föreläsningen.
Det du berättade om, att aktivt välja att delta. Att välja att inte vara utanför är något jag lärt mig på ”senare” år. Mina första 20 år så fick jag förklarat för mig allt jag inte kunde göra eller borde ens delta i. Mina medfödda defekter sträcker sig inte lika långt som dina, men för mig har motgångarna mer varit i form av mindre stöttande omgivning så att mina mentala hinder fått gro och växa till nästintill oöverkomliga hinder. Jag har en ryggskada som förmodligen så småningom kommer leda till att jag hamnar i rullstol, har även inre defekter som lett till dysfunktioellt magsystem. Att övervinna de här ”demonerna” som sa till mig att jag inte kan, att det är omöjligt, var en resa jag påbörjade när jag var i 22-årsåldern. Jag har rest sedan dess och lärt känna mig själv och mina nya ”begränsningar” och hoppas få fortsätta den här resan resten av livet. För att kunna få avstånd till mitt tidigare liv och min tidigare mentalitet var jag tvungen att byta miljö, var tvungen att komma ifrån alla som ”kände mig” och vad jag ”kunde åstadkomma”. Jag flyttade till _______, öde, ensamt och bara mitt eget att bemöta. Successivt under min uppväxt har jag lärt mig att allting har 2 sidor, en motgång är bara en förlust om man inte lär sig något från den. Idag blir jag taggad av ”det där gååår aaaldrig”, då finns det inget annat än att lyckas. Att aldrig ge sig, ”trägen vinner.” sa min far på kortfattad norrländska, och gång på gång i livet har jag förstått mer och mer att det är sant.
Ursäkta att jag babblar på, jag vet inte om du är intresserad av att höra det här, jag försöker enbart understryka att det verkligen var skönt att träffa någon som mött ”hårt” motstånd i livet, kanske inte på ett annat sätt som jag men ändå. Någon som levt i uppförsbacke men inte ger sig för det. Uppförsbacke ger starka ben. Det känns som att man då iaf inte är ute och cyklar, som om man kommit in lite på rätt spår när man hör att någon annan tänkt samma tankar och upplever livet på samma sätt med samma inställning.
Jag har upptäckt att genom att leva med den här inställningen och i den här sanningen så blir jag beundrad, människor ser upp till mig. Jag har länge känt mig som en Musa, men nu till skillnad från tidigare kan jag behålla en del av mina idéer och vända inspirationen även mot mig själv, för jag har accepterat vem jag är och aktivt börjat leva. Så upplevde jag dig igår och hoppas att du kommer fortsätta föreläsa för människor länge, för det finns så många människor som behöver dig, människor som begränsar sig själva ifrån att leva på riktigt helt utan anledning.
Tack igen för föreläsningen!
